FOREVER AND EVER

Ni kan ju gissa hur det går för mig såhär två dagar efter maraton. Det går inte alls. Har inte den träningsvärken som jag trodde, kanske beror det på att värmen i Miami inte gjorde musklerna så stela eller för att jag är så vältränad. Tror på det förstnämnda! Utan det är blåsorna som sätter stopp. Ganska rejält också. Går som jag har skitigt på mig. Skulle gärna haft den där blöjan jag hade på vår 25års fest så hade jag inte behövt röra mig i onödan ;) 

Men det är inte smärtan man minns, den är snart borta. Det är den bästa känslan när man springer ett maraton, när man passerar mållinjen. DEN är obeskrivlig.