Visste att det skulle bli tufft men hade som mål att springa under två timmar igår. När jag började springa försökte jag hitta ett bra tempo och klockan visade 6.05 min/km och där försökte jag ligga hela rundan. Strax efter milen började benen bli trötta, tog tre energi jellybitar, och när dem börjat hjälpa så lovar jag att vem som helst kan känna sig som en duracell kanin. Sprang som en kung och var hög av lycka. Klockade 15 kilometer på 1.30, som planerat, tog ytterligare tre bitar och kände att dem sista 6 kilometrarna skulle bli jobbiga. Vattenbandet började skava samt vattnet var nästan slut. Många löpare var ute som hjälpte mig röra på påkarna. Efter 5,5 väldigt sega och nära-att-ge-upp kilometrar hade jag bara några ynka minuter på mig att nå mitt mål så det var bara att ööööka. Måste erkänna för er att där i den stunden var jag inte så mallig. 1.59.35 stannade jag klockan på. Jag är så otroligt lycklig att ha fått avsluta denna uppladdningshärva i toppform.
Hur dessa två sista veckorna ska se ut för mig? Springa några 5 kilometrar, några intervaller, äta pasta som om jag aldrig gjort något annat, unna mig godis och kakor när- och hur mycket jag vill, förflytta mig från New York till Sverige, få lyckokramar av väldigt saknade vänner SEN är jag redo att inta startposition på Stockholm Marathon 2013. Upp till bevis nu, fröken!
2 kommentarer:
Tack för en bra blogg!
Den peppar mig i min löpning även om jag inte ska springa marathon, endast "ynka" milen i augusti :-)
Lycka till Maria!!!
//Mimmi
Man måste börja någonstans och jag har självklart också varit där när milen var det längsta jag sprungit. Minns hur glad jag kände mig :) Kör hårt och lycka till. OCH Tack!
Skicka en kommentar