Kaaterskill falls

Kaaterskill falls var ett fantastiskt vattenfall vi besökte i helgen. En 2 km lång stig upp i skogen tar dig upp till toppen. 585 möh. Halvvägs var det inga problem att ta sig med inte allt för branta lutningar. Rötter att hålla sig i och väldigt mycket sten att klättra på. Och för en mes som mig var det här perfekt. Skönt att höja pulsen lite! Fågelkvitter, vattnet som porlar och befinna sig mitt i skogen var precis vad vi behövde! Vi såg personer som var ännu högre upp och dit ville Therese, Robban och Håkan... Så klart. Brant som fan, småsten och ett jävla rep att hålla sig i klättrade vi ytterligare lite till. Allting var nertrampat och halt och brant och ingenting att ta fäste på, aaaae tänkte jag och satte mig mitt i backen och funderade på att slänga mig ut och slippa skiten eller klättra vidare för det var ganska coolt där uppe. Gjorde det sistnämnda med gråten i halsen, skakiga ben och undrade varför det bara var jag som var rädd stod jag helt plötsligt där uppe! Vilken utsikt. Vilket ställe. Folk som badade, tog foto och alla var lika glada som jag för att ha lyckats ta sig upp där och få se utsikten. Robban och Therese tog sig även ett steg högre upp och gick en slinga i berget. Det gjorde INTE jag! På vägen ner var det inga som helst problem, ner kommer man ju alltid liksom haha. Satte mig och åkte på rumpan. Tog den roligare vägen ner längst vattnet, över stenar och under träd. Shit vilken förmiddag det var! Men det skrattar jag åt nu. Ibland måste man utmana sig själv för att känna att livet leker.