It's close now

Livets första 27,5 kilometrar är avklarade. Igår. Det är en härlig känsla när kroppen gör något man tidigare aldrig klarat av. Nu skrämmer inte den långa sträckan mig längre och lika bra träning för benen var det för mitt psyke att springa i tre timmar. Det är en utmaning i sig att inte låta sig brytas ner av tankar och ett trött huvud.
Jag tog det väldigt lugnt, precis som planerat när jag började springa längs East river. Jag låg vid ca 6.30 min/km, ibland lite fortare, ibland lite saktare. Det var så fint väder och luften var lätt att andas trots sina 24 C.
Milen passerade jag på cirka timmen, som planerat, och benen kändes väldigt lätta. Medvind, mycket folk att titta på och en värmande sol i ryggen. Det är i sådana lägen löpning är så underbart. Det är i sådana lägen jag verkligen känner träningsglädje och lycka över att faktiskt kunna springa med ett leende.
Benen ville och kunde mer, och jag kände att när energin ändå fanns så kunde jag lika gärna fortsätta en bit till. Jag fortsatte 5 kilometer till sedan vände jag om och började springa hela långa vägen tillbaka hemåt. Passerade 25 km och kände ett sånt lyckorus. Rekord dessutom. Aldrig tidigare sprungit så långt och mått så bra samtidigt. Benen började kännas en aning tunga och det var på ett sätt väldigt skönt att vara på väg hemåt. Batteriet dog strax efter 27 km så jag vet inte vad sluttiden blev, lite över tre timmar, men det kan kvitta för jag var överlycklig och otroligt nöjd när jag kom hem och det är det som räknas.
Idag har jag en monstervärk och blåser på tårna, men det är förhoppningsvis borta till onsdag då ett tidigt intervall pass väntar.