Jag är verkligen träningsberoende, inte på det där sättet man tänker på när man hör ordet, utan snarare att jag måste ha motion i mitt liv för att känna mig lycklig. Efter två lugna veckor med både magsjuka, halsonda och feber där jag inte gjort något mer ansträngande än tagit små promenader några få dagar kunde jag äntligen få ta mig ut på en joggrunda - och det var precis vad jag behövde. Jag känner liksom ny livsglädje och endofinerna får mig att le. Åtta väldigt lugna kilometrar helt utan flås eller jobbig andning, bara låta benen gå utan att göra någon större ansträngning. Nu är jag löparlycklig, det som var så länge sedan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar